Äventyrsresor med SL

Konferrensresa med jobbet. Barnen skulle hämtas på dagis respektive fritids, så jag fick ta mig till det stora konferrenscentret i Nynäshamn på egen hand för dag två.

Pendeln gick som den skulle 06:31 från Jakobsberg, och allt rullade på till Västerhaninge där man fick byta tåg. Inga problem, tåget stog och väntade på det andra spåret.

Efter två minuter rullade tåget iväg… ungefär tre stationer.

Vi blir nu stående här i 30 minuter för att invänta två mötande tåg.

Jaha, tänkte jag, där rök marginalen, men det är ju ännu ingen ko på isen. Efter 20 minuter ropade tågvärdinnan att man fått fram en ersättningsbuss som skulle gå direkt till Nynäshamn. Ja, det är ju ännu bättre, tänkte jag och knatade bort mot busshållplatsen tillsammans med ytterligare 100 passagerare.

Det dröjde inte allt för länge innan det dök upp en blå “dragspelsbuss”. Bussen svängde in på infartsparkeringen och laddade på för att komma runt så vi skulle kunna kliva på åt rätt håll. Tyvärr stannade bussen med fronten inne i häcken på vår sida av en väg som var lite för smal för att bussen skulle kunna svänga runt. Chauffören backade lite för att kunna komma runt, med resultatet att bussen vek ihop sig lite för mycket på mitten med en låst led. I det ögonblicket åkte tåget vidare. Bussen blockerade fortfarande vägen genom det lilla samhället när nästa tåg kom in. Alla lämnade hållplatsen och bussföraren som inte kom varken framåt eller bakåt för det nya tåget.

osmo.jpg

Det nya tåget rullade på … till Ösmo. Där blev det 20 minuters köande innan en röd ledbuss dök upp. Den lyckades svänga runt på den betydligt större parkeringen utan att låsa sig, och snart var vi på väg. Den här delen av resan gick utan missöden, och jag var framme vid mitt mål klockan 9.

Det var inte utan att jag undrade hur det skulle gå att komma hem…

Snopet

Sedan slutet av sommaren har min arbetsgivare, OMX, tänkt avyttra det affärsområdet jag jobbat i. Efter flera månaders hemlighetsmakeri avslöjades så den tilltänkta partnern, Tieto Enator. Efter detta påbörjades föreberedelserna för integrationsprojekten.
Det var mycket som skulle ordnas. Lokalerna skulle anpassas, nya anställningsavtal skulle tas fram, kompensationer för förändrade villkor, nya pensionssystem, omkoppling av datanätverken, förhandlingar om licensavtal etc.

Datumet för hopslagningen närmade sig sakta och reviderades ett antal gånger. I mjukvarubranchen är det inte så konstigt att tidsplaner revideras, så ingen hängde upp sig på det. Senaste budet var 31/3 2006. Med avslutningsfesten planerad väntar vi bara på besked om det viktiga: Namnet på det nya bolaget. Vid halv ett kom ett mail med inbjudning till ett hastigt hopkallat möte. Kan det äntligen vara klart? Jag var lite skeptisk. Ryktet säger nämligen att ett annat företag dragit sig ur affären och inte längre vill vara med.

Alla samlas i det stora mötesrummet. Att Magnus Böcker är på plats indikerar att det är viktigt. Äntligen skall vi få veta. Jag avstår från att äta äpplet jag tagit med mig.

Tyvärr kan jag meddela att affären inte blir av i sin helhet.

Ungefär så sa han. Vårt NewCo blir inte av.
Hur påverkas jag? Inte mycket, såvitt jag vet. Jag sitter med samma produkt som tidigare, vid samma skrivbord som tidigare och med samma kollegor som tidigare med undantag av de som sagt upp sig på grund av affären. Precis som det skulle varit om affären gått igenom.
Buisiness as usual, alltså.

Så blev då dagen lite mer intressant än jag trodde i morse…

Joining NewCo after all

On a meeting with HR I was informed that the company wanted to move me to another department, rather than laying me off. As my reason for declining was the long commute, not the job in it self, I surprised my immediate manager (again) by saying that I’d prefer to join NewCo after all. She seemed quite happy with that, and noone else seems to have had any objections.
I’m still polishing my resumè though.

Thanks, but no thanks

When asked to join NewCo, the new, unnamed joint venture of OMX and TE, I declined. Maybe I should have informed my immediate manager a couple of days ahead to spare her the surprise. I don’t think she was permanetly injured by the shock. What will happen now? Apparenly HR hadn’t expected anyone to decline, since it took almost two weeks for them to decide. An information meeting was scheduled, and rescheduled and again and again, but probably will take place tomorow. Then I’ll finally will know what will happen.

Falling

Monday morning. -8°C and the stone steps leading down to the railway station are shiny with ice. Suddenly my feet disappear under me, and I find myself at the bottom of the stairs, having bounced on my back all the way down. I get up, nothing broken. Looking around I ‘m glad noone saw me.