Ny WordPress

Onsdag kväll. Uppgradering till WordPress 2.1 och MediaWiki 1.9. Ingen uppenbar skillnad i utseendet, men en hel del förbättring i admin-gränssnittet. Editorn tex. har numera flikar där man snabbt kan växla mellan “wysiwyg” och kod-läge.

Paket från Kina. 100 glimlampor och 100 stiftlister inpackade i enorma (relativt) mängder frigolit. Vad är det med kineser och frigolit? Alla andra packar nixie-rör och liknande i bubbelplast, skumgummi eller tidningspapper. (Har ni någonsin sett TV-tablån i Pravda?) Endast kineser använder frigolit som packmaterial.

IV-11

Helgen bjöd på en hel del pulka-åkning, men också några besvikelser.

I fredags anlände mina IV-11. Betydligt större än jag väntat mig. Återstår att hitta datablad som inte är på ryska.

På vägen hem passerade jag en fotbollsplan som brukar spolas under normala vintrar. Mycket riktigt, en “gubbe” rullade ihop en slang, och ett tunnt lager is glittrade i lampskenet. Detta var nog för att få barnen att bespetsa sig på ett skridsko-åk. Söndag morgon med -10 ute. Vi packar in barnen i tjocka kläder och knatar bort till isplanen. Väl där visar det sig att den is-spolande herren tagit helg efter det där första tunna lagret, och den åkbara ytan skulle kunna döljas under en badrumsmatta. Resten av förmiddagen ägnades åt pulk-åkning.

Under förra veckan testade jag att installera den GL-accelererade fönsterhanteraren Beryl med mindre framgång. Det visade sig efter en stunds felsökning att “uppgraderingen” till 2.6.19 och senaste nvidia-drivisen hade förpassat mitt grafikkort till “lagacy”-status. Med “lagacy”-drivisen installerad verkar allt funka bättre, bortsett från att “GLX” inte stöds tillsammas med “Composite”-extensionen. Vilken soppa! Det känns lite tveksamt att investera i ett nytt AGP-grafikkort, så det får nog fortsätta vara legacy, i gott sällskap av moderkort och processor.

Egentligen hade jag tänkt att labba med nätaggregat för Nixies och VFDer baserade på 555-kretsen och jämföra med motsvarande baserade på LM324, men det hann jag inte riktigt. Jag fick nöja mig med att fota IV-11 🙂 Jag har hittat divergerande data på röret, så jag tog det säkra före det osäkra och testade med de lägsta. Tre dioder i serie var lagom för att ta ner labbaggets 3.3V till 1.05. Galler/anod matade jag från 12V. Ljuset var lite svagt, men om man ökar till 1.5V och 25 så blir det nog starkare.

iv-11-small.jpg

Larm och paket

Tisdag, och larmet gick på nytt. Idag var jag inte ensam ansvarig. Det finns en liten varningslampa som blixtrar (eller borde blixtra) när larmet är på. Den verkar vara trasig.

Igår fick jag en hel hög med roliga paket på posten. Ett levererades tidigt på morgonen innan Y hunnit vakna riktigt. Det var åtta (enorma) VFD-displayer med 20 st 5×7 punkt-matriser, dvs som kan visa en rad med 20 tecken uppbygda av 5×7 punkter. Ytterligare två paket ploppades ner i brevlådan tillsammans med två avier på paket/brev att hämta ut på “posten”.

Ett paket innehöll små labbkort av mycket god kvalitet. Genompläterade hål och tre lager med strategiskt placerade ledningsbanor i mittenlagret känns rejält. Storleken är lagom till en PIC16F628 med kristall och lite kopplingsstift, eller liknande.

Nästa paket innehöll ett gäng med ryska Nixie-rör, typ IN-12A och några Numitron-rör.

Nixie?

Nixierör är en teknik som användes från sent 1950-tal till 1970-tal för numeriska displayer. De består av en glaskropp fylld av neongas. Det finns en anod och flera katoder, formade som de symboler man vill visa. När anoden ligger på en hög potential, drygt 170V och någon av katoderna på 0V kommer elektroner från katoden dras mot anoden. Eftersom röret är fyllt av neongas kommer elektroner att kollidera med de stora neonatomerna och dra loss elektroner från dessa. Dessa positivt laddade neonjoner kommer nu att dras mot katoden där de återfår sin saknade elektron. Detta ger upphov till ett ljussken omkring katoden, format som den önskade symbolen. Genom att sätta olika katoder på 0-potential kan man därmed visa olika symboler.

numittron_small.jpg

Numitron?

En numitron funkar som 7-8 glödlampor i samma glaskropp. Glödtrådarna är arrangerade på samma sätt som en vanlig 7-segments display, och har en anslutning gemensam.

IV-18-klocka

Vi hade planerat att ha “Julgransplundring” med några vänner i lördags. På natten innan vaknade “lilla K” med krupp-hosta och feber. Vi bestämde oss för att skjuta upp kalasandet en vecka. Julgranen kastade vi ut ändå.

En låda med ryska VFD-rör fick släppa till en bit skumgummi till några änglar i glas, så jag passade på att göra lite mini-labbande med ett av dessa.

VFD-rör, vad är det? VFD står för Vacuum Flourescent Display och är en vanlig teknik för displayer på microvågsugnar och videoapparater. Bland fördelarna märks att det går att göra komplexa symboler i olika färger och att de har mycket starkt ljus. Bland nackdelarna märks framför allt att de är något svårare att styra än LED-displayer och att de är ganska stora och tunga glasenheter. De är nära besläktade med radiorör (trioder), och har en gödtråd som fungerar som katod, ett galler som sätts på positiv potential för att accelerera elektroner från katoden mot anoden, som är belagd med samma typ av phosphor som används i bildrören i tjock-tv. Galler- och anodspänningen kan vara lika stor. Galler och anoder brukar kopplas som en matris inne i displayen. Genom att lägga på hög potential på ett galler och en rad med anoder kan enskilda element lysas upp. VFD-displayer är vanligen platta, fyrkantiga, <10mm tjocka och har ett antal kraftiga ben i nerkanten.

Mina ryska IV-18 däremot, sitter i ett avlångt rör, 10-15 cm långt och 18mm i diameter. Alla anslutningar sitter på ena sidan, som benen på ett vanligt radiorör. Glödspänningen är 4.3-5V, ca 100mA, vilket är något högt jämfört med många andra displayer, som kan klara sig under en volt. Galler- och anodspänningen skall vara ca 20-30V för statisk drivning, och 40-70V för multiplexad drift, vilket egentligen är det enda alternativet för IV-18.

iv-18-test.jpg

Min lilla inledande test med IV-18 bestod i att ansluta glödtråden till +5V via en diod för att ta ner spänningen till 4.3V. Resten av benen vred jag ihop och klämde fast med en krokodilklämma ansluten till +12V. Bingo! Alla element lyste upp.

Med alla element tända kunde jag observera att siffran längst åt höger lyste svagare än den längst åt vänster. Detta var helt väntat och beror på att glödtråden i ena änden är ansluten till jord och den andra knappt 5V. Gallret under den änden blir därmed 5V mindre positiv och “suger” dämed upp färre elektroner mot anoden som lyser svagare.

Genom att rycka ur matningen till gödtråden fick hela katoden samma potential och alla siffror lyste lika starkt, innan tråden blev för kall för att avge elektroner. Detta får jag labba vidare med tror jag.

Nästa steg blir att löda ihop en styrning till röret.

Larm

Morgonen bjöd på ett litet äventyr. Jag hade hunnit fram till lysknapparna när larmet började varna för att jag hade 10 sekunder kvar att knappa in larmkoden.
Tre av fyra siffror var klara när larmet gick. Larmet var vänligt nog att sluta låta när hela koden var inmatad, men på displayen kunde jag läsa: “Inbrott…”.
Efter en liten stunds kaos när jag sprang och letade efter närmsta telefon och rätt telefonnummer att ringa fick jag åtminstone tala med jourhavande på säkerhetsavdelningen.

Snacka om att göra gott intryck efter bara tre månader på nya jobbet!

Inte lika illa som en snubbe på ett annat jobb. Han hade varit ute och svirat, och befann sig nära jobbet när naturen (ivrigt påhejad av all öl han druckit) gjorde sig påmind. “Ah, jag smiter upp på muggen!” tänkte han, och klev upp för trappen. Väl inne insåg han att han inte kunde larm-koden, men tänkte att om han sprang riktigt fort så skulle nog inte larmet gå.
Tillräckligt snabb var han nu inte, utan fick stifta närmare bekantskap med en grupp poliser (i pressen populärt kallad “baseboll-ligan”) han mötte i trappen.

Det slapp jag göra, men det känns lite “pinigt” ändå.