Vid alla glödheta motstånd!

En stor del av semestern har jag ägnat åt mina nixie-klockor. Den första prototypen blev lite het i högspänningsdelen, vilket gjorde att switch-transistorn sakta smälte loss från kortet. Detta till trots kunde jag konstatera att konstruktionen inte riktigt höll måttet. Framför allt var det en krets som drevs lite väl nära sin spännings-gräns (Allegro 6812), så alla siffror lyste samtidigt. Inte så snyggt kanske.

Efter en snabb om-design var jag framme vid V2.0. Den smarta drivkretsen som styrde två rör åt gången är nu ersatt med 10 diskreta transistorer som bara kan styra ett rör i taget. Nackdelen är att det går åt två extra IO-pinnar på processorn som får jobba lite hårdare med multiplexningen.

När spänningen slogs på för första gången verkade allt helt OK. Switchtransistorn var ganska sval och det kom ingen magisk rök ur någon komponent.

Jag pluggade in programmeraren och satte igång att “bränna” ner programmet i PIC-processorn. Efter en kort stund tändes en lampa på undersidan av kortet. Det verkade ganska mystiskt, eftersom jag inte monterat någon lampa där, eller någon lampa över huvud taget. Då nåddes mina näsborrar av den omisskänliga lukten av förgasat kretskort så jag ryckte ur sladden omedelbart.

r-fries_small.jpg

Komponenten i mitten är den som lyste upp min tillvaro. (NOT!) Det är (var) ett chip-motstånd, storlek 0805 på 470 Ω. Efter att ha upprepat samma historia på rör nummer två, insåg jag att det borde varit 470 kΩ. Asch, vad är väl en faktor 1000 fel?

One Reply to “Vid alla glödheta motstånd!”

Comments are closed.