Morgonen bjöd på ett litet äventyr. Jag hade hunnit fram till lysknapparna när larmet började varna för att jag hade 10 sekunder kvar att knappa in larmkoden.
Tre av fyra siffror var klara när larmet gick. Larmet var vänligt nog att sluta lÃ¥ta när hela koden var inmatad, men pÃ¥ displayen kunde jag läsa: “Inbrott…”.
Efter en liten stunds kaos när jag sprang och letade efter närmsta telefon och rätt telefonnummer att ringa fick jag åtminstone tala med jourhavande på säkerhetsavdelningen.
Snacka om att göra gott intryck efter bara tre månader på nya jobbet!
Inte lika illa som en snubbe pÃ¥ ett annat jobb. Han hade varit ute och svirat, och befann sig nära jobbet när naturen (ivrigt pÃ¥hejad av all öl han druckit) gjorde sig pÃ¥mind. “Ah, jag smiter upp pÃ¥ muggen!” tänkte han, och klev upp för trappen. Väl inne insÃ¥g han att han inte kunde larm-koden, men tänkte att om han sprang riktigt fort sÃ¥ skulle nog inte larmet gÃ¥.
Tillräckligt snabb var han nu inte, utan fick stifta närmare bekantskap med en grupp poliser (i pressen populärt kallad “baseboll-ligan”) han mötte i trappen.
Det slapp jag göra, men det känns lite “pinigt” ändÃ¥.