Varje gång (nästan) man tittar på SVTs Så ska det låta slås man av att det finns så många underskattade artister i Sverige, och dessutom en hel drös med överskattade dito.
De flesta i den första kategorin är “musikalartister”, dvs. de syns för det mesta pÃ¥ scenen i musikaler, och i den andra “skivartister” som vanligen hörs pÃ¥ skiva, pÃ¥ melodifestivaler och (pop-)radion eller svensktoppen.
En ur var kategori fanns med i fredagens “SÃ¥ ska det lÃ¥ta”. När man läser tv-tablÃ¥n och ser att nÃ¥gon Fred Johansson ska vara med undrar man
Vem fa**n är Fred Johansson?
När programmet börjar tycker man att han verkar lite bekant, och “Jo, han har nog varit med nÃ¥’n gÃ¥ng tidigare”. 30 sekunder senare tar han ton och alla tvivel om programmet är bortblÃ¥sta! När han klämmer i med den gamla Prince-hitten Kiss fÃ¥r man allt lite gÃ¥shud. En fantastisk insats.
Det kan man däremot inte säga om Patrik Isaksson. Visst, han sjunger inte illa, men med tanke på hur han nästan höjs till skyarna av media och sägs ha en rad av hits, hade jag förväntat mig mer. I vanliga fall tycker jag att det är lite dåligt av en artist att dra till med någon av sina egna hits, men Isakson körde två!
Damerna i sammanhanget, Sarah Dawn Finer och Nana Hedin gjorde som förväntat ett gott hantverk, även om det inte var nÃ¥got att berätta för barn-barnen om…