MacOS X (för PowerPC) har ett retro-läge. Det kallas för “Classic” och behövs för att köra program för äldre mac:ar under OS X. Det fungerar lite som VMWare; ett operativsystem körs igÃ¥ng i egen process med ingen eller begränsad tillgÃ¥ng till hÃ¥rdvaran.
I denna miljö drog jag igång det nyligen införskaffade Civilization II, med nästan exakt 10 år på nacken. Efterföljaren Civilization: Call to Power, även den lite retro med sina modiga 7 år, hör till mina absoluta favoriter, och jag spelar den regelbundet på Linux.
Ganska mycket skiljer mellan C2 och CTP. Den isometriska vyn är den samma, de flesta av kulturerna likasÃ¥. Handhavandemässigt skiljer dock en hel del, och C2 känns mera “luddigt”. Det kan vara svÃ¥rt att veta var man kan gÃ¥ med enheterna, och varför man inte kan göra vissa saker; som tex. anfalla en stad med stridsvagnar (Chariot). I CTP är gränsen mellan olika rutor mycket tydlig, och all styrning av enheter kan göras med musen. Att stega enheter manuellt med tangentbordet i C2 var en ny och ganska annorlunda upplevelse som jag ännu inte lärt mig riktigt.
Annat som jag upplevde “luddigt” var produktionsstatus. I CTP visas en tydlig %-stapel medan C2 har ett antal “blippar” i en ruta. CTP har dessutom ett antal reglage för hur man vill prioritera mellan mat, humör, vetenskap, pengar och produktion för varje enskild stad. Om det finns nÃ¥got liknande i C2 vet jag inte änu…
Hur gick det då? Jag hade som mest fem städer (Nora, Bjälbo, Arnäs, Uppsala och Forsvik), sedan kom Grekerna och erövrade större delen av Kina och Sioux, mina grannar på ömse sidor, innan de av bara farten tog Bjälbo och Uppsala. Mina tre kvarvarande städer höll ställningarna längre än jag räknat med, men produktionskapaciteten räckte inte länge mot den hos grekernas kanske 20+. När ryssarna dessutom kom med bombplan mot mina stackar utsvultna gevärsskyttar gick det ganska fort utför. Grekerna tog Forsvik och Arnäs och ryska pansarvagnar tog Nora.
Så kan det gå, men jag ger igen med råge i CivCTP!