Världen har berövats en stor berättare. Wheel Of Time blir ett oavslutat verk. Medhjälpare kommer avsluta del 12 utifrån Jordans anteckningar och diktat från sjuksängen, men allt annat han planerat, allt det oskrivna kommer för evigt bli oskrivet.
Våra tankar går främst till familjen, men också alla fans världen över.
I veckan blev jag ägare till en riktig milstolpe i satorhistorien, en PDP-11. Förre ägaren till PDPn avslöjade att hans företag köpt den för runt 180000 kr när den var ny. Jag gav en krona. Man köper inte nya datorer som investeringsobjekt direkt.
Datorn stog på en vind på kungsholmen. Jag tänkte att “Med en pirra ska det inte vara några problem att få ner den.” Tänk vad fel man kan ha! Efter att ha lyft ur de båda 8″ diskettenheterna (RX01) blev den någorlunda hanterbar, och säljaren hjälpte mig att bära den ner för trapporna.
Efter att ha lyckats få den ända fram till bakluckan på volvo-kombin skulle den lyftas in. RX01’an låg ovanpå racket, så den la jag in först. Efter en enorm kraftansträngning lyfte jag hela racket från marken och in i skuffen. Nästan. RX01-enheten låg lite snett så racket kom bara in med ett hjul och hakade i plåten på diskettlådan. För att få in racket var jag tvungen att peta med foten för att försöka skjuta undan RX01’an tillräckligt mycket. Det var i detta ögonblicket CPU-lådan bestämde sig för att kasa ut 60cm på sina gejdrar och låsa sig med ett resolut KLICK i ytterläge.
Det måste sett ganska komiskt ut.
Där stod jag i något slags spagat med högerfoten inne i bilen och balanserade en 50-kilos dator med CPUn hängande ute som en fullpackad byrålåda i ena handen, medan jag försökte köra in CPUn med axeln och släppa på gejderspärren med den andra.
Med en sista anstängning lyckades jag till sist få in allt i bilen. Med msuklerna darrande av anspänning och blodet sakta sipprande ur en reva i låret från en diskettstationens skarpa kanter rullade jag hemåt.
Min PDP-11/23 tillverkades att dömma av komponentdatum här och där, någon gång mellan 1973 och 1983.
DEC tillverkade PDP-11 mellan 1970 och 1990. De första åren med separata TTL-kretasar för all logik, precis som alla andra på den tiden. Senare modeller, typ från 1975 hade oftast en mikroprocessor, LSI11. Mitt exemplar är en PDP-11/23 och har generation 2 av denna processor som då kallas F11.
Ovan är en bild av detta CPU-kort som ansluts till den sk QUBUS-bussen. För den intresserade finns mycket mer information på Wikipedia.
Bland de papper som fanns i det lilla rack-skåpet hittade jag dan lilla kartan som skymtas bakom CPU-kortet ovan. Kartan är ganska lik den karta jag själv ritade över spelet “Adventure” när jag jobbade 3 månader på Data General runt 1991. (Om du läst “Soul of a new machine” vet du att Adventure var särskilt populärt på DG)
Det finns fortfarande en tjock bunt med papper och utskrifter att titta igenom, sen ska jag putsa upp den lite för att fota av den till samlingen. Sen får jag se om jag kan få liv i den. Det finns inga disketter kvar, och hårddisk har den aldrig haft…
Ett litet kul projekt vore att göra ett hårddiskinterface för vanliga IDE-diskar till den… men det får vänta tills alla nixie-projekt är klara.
Konferrensresa med jobbet. Barnen skulle hämtas på dagis respektive fritids, så jag fick ta mig till det stora konferrenscentret i Nynäshamn på egen hand för dag två.
Pendeln gick som den skulle 06:31 från Jakobsberg, och allt rullade på till Västerhaninge där man fick byta tåg. Inga problem, tåget stog och väntade på det andra spåret.
Efter tvÃ¥ minuter rullade tÃ¥get iväg… ungefär tre stationer.
Vi blir nu stående här i 30 minuter för att invänta två mötande tåg.
Jaha, tänkte jag, där rök marginalen, men det är ju ännu ingen ko på isen. Efter 20 minuter ropade tågvärdinnan att man fått fram en ersättningsbuss som skulle gå direkt till Nynäshamn. Ja, det är ju ännu bättre, tänkte jag och knatade bort mot busshållplatsen tillsammans med ytterligare 100 passagerare.
Det dröjde inte allt för länge innan det dök upp en blÃ¥ “dragspelsbuss”. Bussen svängde in pÃ¥ infartsparkeringen och laddade pÃ¥ för att komma runt sÃ¥ vi skulle kunna kliva pÃ¥ Ã¥t rätt hÃ¥ll. Tyvärr stannade bussen med fronten inne i häcken pÃ¥ vÃ¥r sida av en väg som var lite för smal för att bussen skulle kunna svänga runt. Chauffören backade lite för att kunna komma runt, med resultatet att bussen vek ihop sig lite för mycket pÃ¥ mitten med en lÃ¥st led. I det ögonblicket Ã¥kte tÃ¥get vidare. Bussen blockerade fortfarande vägen genom det lilla samhället när nästa tÃ¥g kom in. Alla lämnade hÃ¥llplatsen och bussföraren som inte kom varken framÃ¥t eller bakÃ¥t för det nya tÃ¥get.
Det nya tÃ¥get rullade pÃ¥ … till Ösmo. Där blev det 20 minuters köande innan en röd ledbuss dök upp. Den lyckades svänga runt pÃ¥ den betydligt större parkeringen utan att lÃ¥sa sig, och snart var vi pÃ¥ väg. Den här delen av resan gick utan missöden, och jag var framme vid mitt mÃ¥l klockan 9.
Det var inte utan att jag undrade hur det skulle gÃ¥ att komma hem…
Att sånt här kan inträffa i mitt land. Att det skulle vara möjligt att köpa in företag dagarna före ett så viktigt beslut är för mig en gåta. Hela förfarandet liknar bedrägeri, och borde kanske undersökas av lämpliga myndigheter.
I min enfald trodde jag att standarder antogs av kompetenta, oberoende ingenjörer, kanske tom. i vita rockar, och inte av inhyrd röstboskap. Vad blir nästa fall? Ska Hell’s Angels vara med och rösta om motorcykel-standarder?
Om jag inte redan kastat ut all Microsoft-programvara ur mina datorer redan, skulle jag göra det nu!
SIS borde skämmas, inte jag. Bilden nedan är för övrigt länkad från SIS.
Uppdatering: Kolla på NoOOXML.org om du är osäker på vad som är fel med OOXML.
Commodore, företaget bakom världens mest sålda dator, C64 gick i konkurs. Hur kunde detta hända, och varför? Svaren på dessa frågor och några till finns i On the edge, the spectacular rise and fall of Commodore.
Efter att ha läst denna gedigna lunta häpnar man över den entusiasm och glädje som de som skapade milstolpar som Commodore PET, VIC-20 och C64 visade prov på.
Det är också intressant att se kampen mellan VD Jack Tramiel och styrelseordförande Irving Gould för att få fram pengar till marknadsföring. Tramiel ville göra en nyemission medan Gould, som verkar ha varit ett kontroll-freak med ett tydligt makt-behov, inte ville riskera att hans majoritetsägande i Commodore skulle spädas ut och därför ständigt sa nej.
Denna brist pÃ¥ pengar till marknadsföring kopplat med Tramiels ganska aggresiva personlighet och Commodore-förbannelsen som gjorde att nyckelpersoner lämnade företaget var nog den största orsaken till att Commodore “konkade”. Tramiels försök att krossa Commodore genom att köpa Atari och bli först pÃ¥ marknaden med en 16-bitars hemdator, efter att ha sparkats av Gould kanske snabbade pÃ¥ processen, men Commodore var ändÃ¥ dömt att misslyckas.
