Ny labbkompis

Nyligen ropade jag in ett litet trevligt labb-aggregat pÃ¥ Tradera. Det är ganska bra att ha, eftersom jag ännu inte fÃ¥tt “tummen ur” och gjort klart mitt stora aggregat.

stabpac-mini.jpg

Ratten för justering av utspänningen bytte jag omedelbart mot en liten i plast. Den ursprungliga ratten var egentligen den räfflade kärnan från en större ratt, och såg ganska anskrämlig ut. Strömbegränsningen får dock vara som den är.

Retroläsning

Under sommaren läste jag (bland annat) boken Digital Retro, av Gordon Laing. Det är en översiktlig genomgång av 44 olika datorer från 70- och 80-talet.

Boken är rikt illustrerad med massor av bilder pÃ¥ varje dator och pryder sin plats pÃ¥ varje “kaffebord”.

digital-retro-mini.jpg

Allt är dock inte perfekt. Urvalet verkar lite tveksamt ibland, med en klar övervikt av brittiska datorer. (Inte en ABC-80 eller Compis i hela boken!) Vissa av bildtexterna stämmer dåligt med bilderna, särskilt när det handlar om anslutningar som ibland rabblas upp utan att det går att identifiera vilken port det talas om.

Ibland önskar man lite fler bilder av varianter pÃ¥ datorerna, tex. C64 som Ã¥tminstone borde avbildas som ursprunglig modell, “cost-reduced” C64c och C64G, eller Atari ST som kunde visat sÃ¥väl 520 ST som Mega.

Vissa datorer som beskrivs är inte alls avbildade, tex Amiga 1000 där det visas en Amiga 500! Eller Macintosh, där bilderna visar en Macintosh plus.

Jag skulle gärna se en rad uppföljare till den här boken, där författaren utgår från en tillverkare och visar upp alla modeller med mycket tekniska detaljer.

Jag rekommenderar Digital Retro till alla som var med pÃ¥ den tiden eller har ett intresse för gamla “burkar”.

Boken har en egen webbplats här.

Vid alla glödheta motstånd!

En stor del av semestern har jag ägnat åt mina nixie-klockor. Den första prototypen blev lite het i högspänningsdelen, vilket gjorde att switch-transistorn sakta smälte loss från kortet. Detta till trots kunde jag konstatera att konstruktionen inte riktigt höll måttet. Framför allt var det en krets som drevs lite väl nära sin spännings-gräns (Allegro 6812), så alla siffror lyste samtidigt. Inte så snyggt kanske.

Efter en snabb om-design var jag framme vid V2.0. Den smarta drivkretsen som styrde två rör åt gången är nu ersatt med 10 diskreta transistorer som bara kan styra ett rör i taget. Nackdelen är att det går åt två extra IO-pinnar på processorn som får jobba lite hårdare med multiplexningen.

När spänningen slogs på för första gången verkade allt helt OK. Switchtransistorn var ganska sval och det kom ingen magisk rök ur någon komponent.

Jag pluggade in programmeraren och satte igÃ¥ng att “bränna” ner programmet i PIC-processorn. Efter en kort stund tändes en lampa pÃ¥ undersidan av kortet. Det verkade ganska mystiskt, eftersom jag inte monterat nÃ¥gon lampa där, eller nÃ¥gon lampa över huvud taget. DÃ¥ nÃ¥ddes mina näsborrar av den omisskänliga lukten av förgasat kretskort sÃ¥ jag ryckte ur sladden omedelbart.

r-fries_small.jpg

Komponenten i mitten är den som lyste upp min tillvaro. (NOT!) Det är (var) ett chip-motstånd, storlek 0805 på 470 Ω. Efter att ha upprepat samma historia på rör nummer två, insåg jag att det borde varit 470 kΩ. Asch, vad är väl en faktor 1000 fel?

Kallödningens förbannelse

Raketer är kul. Arianne 5 användes som exempel på varför det är bra med ett CM-verktyg. En annan raket (som man säkert kan hitta med google om man har tid) kraschade av en kallödning.

Lite billigare, och dessutom på lägre höjd befann sig vår dammsugare idag, när den plötsligt la av under ett skutt över tröskeln till köket. Den dittils ivrigt städande hustrun misstänkte genast barnen för ofog.

Men det var inte barnen den här gÃ¥ngen, utan detta:

kallodning.jpg

Den vidbrända ytan ovan texten “NEUT” var stället där den grÃ¥a biten suttit fastlödd. Kallödningen, alltsÃ¥ en lödning som svalnat pÃ¥ fel sött sÃ¥ att det blivit sprickor i den, har ökat resistansen i lödningen sÃ¥ att den blivit varm, vilket gett upphov till fler sprickor osv. Vid det lilla skuttet över tröskeln hade lödstället en temperatur pÃ¥ Ã¥tminstone 300-400 °C, vilket innebär att tennet varit flytande, och kontakstiftet lätt trillat ut. Om den inte gjort det kunde temperaturen stigit till tillräckligt mycket för att kretskortet (av fenolpapp) skulle kunnat börja brinna med betydligt trÃ¥kigare resultat.

Nu är den dåliga lödningen ersatt av en bra, och jag har nästan lyckats skruva ihop dammsugaren igen. Sladdvindan spottade ur sig sin spiralfjäder så vi får rulla ihop sladden på vanligt vis istället.