IV-18-klocka

Vi hade planerat att ha “Julgransplundring” med nÃ¥gra vänner i lördags. PÃ¥ natten innan vaknade “lilla K” med krupp-hosta och feber. Vi bestämde oss för att skjuta upp kalasandet en vecka. Julgranen kastade vi ut ändÃ¥.

En låda med ryska VFD-rör fick släppa till en bit skumgummi till några änglar i glas, så jag passade på att göra lite mini-labbande med ett av dessa.

VFD-rör, vad är det? VFD står för Vacuum Flourescent Display och är en vanlig teknik för displayer på microvågsugnar och videoapparater. Bland fördelarna märks att det går att göra komplexa symboler i olika färger och att de har mycket starkt ljus. Bland nackdelarna märks framför allt att de är något svårare att styra än LED-displayer och att de är ganska stora och tunga glasenheter. De är nära besläktade med radiorör (trioder), och har en gödtråd som fungerar som katod, ett galler som sätts på positiv potential för att accelerera elektroner från katoden mot anoden, som är belagd med samma typ av phosphor som används i bildrören i tjock-tv. Galler- och anodspänningen kan vara lika stor. Galler och anoder brukar kopplas som en matris inne i displayen. Genom att lägga på hög potential på ett galler och en rad med anoder kan enskilda element lysas upp. VFD-displayer är vanligen platta, fyrkantiga, <10mm tjocka och har ett antal kraftiga ben i nerkanten.

Mina ryska IV-18 däremot, sitter i ett avlångt rör, 10-15 cm långt och 18mm i diameter. Alla anslutningar sitter på ena sidan, som benen på ett vanligt radiorör. Glödspänningen är 4.3-5V, ca 100mA, vilket är något högt jämfört med många andra displayer, som kan klara sig under en volt. Galler- och anodspänningen skall vara ca 20-30V för statisk drivning, och 40-70V för multiplexad drift, vilket egentligen är det enda alternativet för IV-18.

iv-18-test.jpg

Min lilla inledande test med IV-18 bestod i att ansluta glödtråden till +5V via en diod för att ta ner spänningen till 4.3V. Resten av benen vred jag ihop och klämde fast med en krokodilklämma ansluten till +12V. Bingo! Alla element lyste upp.

Med alla element tända kunde jag observera att siffran längst Ã¥t höger lyste svagare än den längst Ã¥t vänster. Detta var helt väntat och beror pÃ¥ att glödtrÃ¥den i ena änden är ansluten till jord och den andra knappt 5V. Gallret under den änden blir därmed 5V mindre positiv och “suger” dämed upp färre elektroner mot anoden som lyser svagare.

Genom att rycka ur matningen till gödtråden fick hela katoden samma potential och alla siffror lyste lika starkt, innan tråden blev för kall för att avge elektroner. Detta får jag labba vidare med tror jag.

Nästa steg blir att löda ihop en styrning till röret.

Larm

Morgonen bjöd på ett litet äventyr. Jag hade hunnit fram till lysknapparna när larmet började varna för att jag hade 10 sekunder kvar att knappa in larmkoden.
Tre av fyra siffror var klara när larmet gick. Larmet var vänligt nog att sluta lÃ¥ta när hela koden var inmatad, men pÃ¥ displayen kunde jag läsa: “Inbrott…”.
Efter en liten stunds kaos när jag sprang och letade efter närmsta telefon och rätt telefonnummer att ringa fick jag åtminstone tala med jourhavande på säkerhetsavdelningen.

Snacka om att göra gott intryck efter bara tre månader på nya jobbet!

Inte lika illa som en snubbe pÃ¥ ett annat jobb. Han hade varit ute och svirat, och befann sig nära jobbet när naturen (ivrigt pÃ¥hejad av all öl han druckit) gjorde sig pÃ¥mind. “Ah, jag smiter upp pÃ¥ muggen!” tänkte han, och klev upp för trappen. Väl inne insÃ¥g han att han inte kunde larm-koden, men tänkte att om han sprang riktigt fort sÃ¥ skulle nog inte larmet gÃ¥.
Tillräckligt snabb var han nu inte, utan fick stifta närmare bekantskap med en grupp poliser (i pressen populärt kallad “baseboll-ligan”) han mötte i trappen.

Det slapp jag göra, men det känns lite “pinigt” ändÃ¥.

Backup? Nej…

I helgen som gick uppgraderade jag min server till Fedora Core 6. Jag var övertygad om att jag hade en backup av wordpress databasen, vilket stämde. Tyvärr var den från augusti, så en hel del postningar har försvunnit, bla. allt om mitt labbaggregat. *suck*

Annars gick uppgraderingen ganska bra. Det var lite strul med att RAID-kortet (HighPoint) kräver en proprietär drivare som bara funkar upp till 2.6.9-kärnan. Mjukvaru-RAID funkar bara nästan. För att den ska vara bootbar måste det vara RAID 0 eller 1, och jag vill ha RAID 5, så det fick bli en liten partition att boota från på en disk, swap på motsvarande partitioner på de andra, och en stor 500G md0 av resten.

En annan luring var att system-config-services inte längre defaultar (vad blir det på riktig svenska?) till den runlevel man är i, utan startar i level 5, så att man får byta till tex. 3. Är man van vid det gamla betendet tar det ett tag innan man förstår varför httpd inte startar efter omboot.

Kretskortsframställning (del 1)

Tonern var nästan slut i den gamla laserskrivaren, och en ny kassett köpt på Tradera. Nu kunde jag passa på att testa en, för mig, ny metod för kretskortsframställning med laserskrivare.

Egentligen googlade jag för att se om någon använt bläckstråleskrivare med CD-fack för att printa mönstret direkt på kopparfolien, och om det finns något bläck som är vattenfast nog för att tåla etsningen. Ett alternativ kunde då vara att skriva ut på fotoresist, för att sedan belysa och framkalla som vanligt.

Den metod jag hittade gick ut på att man skrev ut banorna på en särskild sorts fotopapper med speciellt slät yta, sedan strök med strykjärn på pappret som lagts på laminatet. Det mycket heta strykjärnet skulle då smälta bindemedlet i tonern (ett slags termoplast) så att det fastnade på kopparfolien. Pappret kunde sedan lösas upp i tvålvatten och tvättas bort med mycket gnuggande.

Som variant på den metoden nämndes att en person fått lyckat resultat med OH-film för bläckstråleskrivare. Vinsten med den filmen skulle vara att OH-arket skulle släppa mycket lättare efter strykningen tack vare den beläggning som dessa blad har för att bläck skall fastna. Detta skall testas!

Helt riskfritt är det inte att köra OH-film i laserskrivaren om denna inte är avsedd för ändamålet. På den gamla onda tiden, när overheadbilder vanligen skrevs för hand, var det vanligt att dessa smälte i kopiatorers heta inre. Detta vill man inte att det skall hända i en ny skrivare, utan hellre i en som har det mesta av sin livslängd bakom sig. En annan risk är att beläggningen inte trivs, utan smetas av på trumman.
Därför var det bra att testa med den gamla uttjänta tonerkassetten och den gamla skrivaren först.
Ingen av dessa skrivardödare inträffade, så nu är det dags för strykningen, men det får vänta till en annan dag.

AM-radio

Under semestern repriserades ett avsnitt av “Hjärnkontoret” där det byggdes en radio av en kastrull, en spole och en diod.
Detta program inspirerade Y och barnen till att vilja lära sig lite mer om radio.

Steg ett var att bygga en motsvarande radio som byggsats. Jag köpte en byggsats från Kjell&Co. Vi samlades hela familjen kring köksbordet en kväll och lödde ihop den. Y och stora K fick prova att löda. De behöver öva lite. Byggsatsen saknade variabel kondensator, så avstämning skulle göras genom att justera järnkärnan i spolen, vilket visade sig problematiskt. Jag bytte spolen och den fasta kondensatorn mot en luftlindad spole och en vridkondensator från en gammal klockradio, vilket gjorde att en viss avstämning kunde göras.
En stor antenn var nödvändig. Ca 20m installationsledning spänd mellan tvättvindan och en krok under taket verkade bra.
Sist, men inte minst byggde jag in mottagaren i en gammal dator-högtalare, vilket gav den ett riktigt fördelaktigt utseende och lite bättre ljud.

Selectiviteten var inte vidare bra, och känsligheten kunde vara klart bättre, men det lät! Vi fick in en station som lät som finsk, en på något obegripligt språk med arabisk-klingande musik, och en ganska tydlig station på svenska med ett program om Mozart viagra canada.

Vad blir nästa steg? Kanske en lite mer avancerad radiomottagare med RF-förstärkning och dioddetektor med rör. Exempel finns det gott om.